Filmfestivalen 2014

Visualiseringstriptyk av Jean-Luc Godard, Peter Greenaway, Edgar Pêra, Portugal, 2013

Än så länge är det mest blockbusterproducenter med tjocka plånböcker som intresserat sig för 3D, men nu sätter de tunga mediefilosofiska auteurerna Jean-Luc Godard och Peter Greenaway (samt ynglingen i sammanhanget, Edgar Pera, 52) tänderna i den nygamla uppfinningen.
-Från årets programhäfte

En trio bildexperiment, snarare än novellfilmer, presenteras av herrar Greenaway, Pêra och Godard.

Greenaway har alltid varit en visuell mästare, och med 3D-tekniken är han i sitt esse. Snyggt är bara förnamnet, men avsaknaden av historia drar ner intrycket. 4 av 6.

Pêra kör en experimentell metarulle där gränserna mellan film och åskådare suddas ut, rivs rentav. 4 av 6.

Godard har inte fattat att han skulle göra en 3D-film, och med irriterande skrovlig berättarröst snackas det osammanhängande nonsens. 2 av 6.

Totalbetyg: 3.33… dimensioner av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Relativistrelationsdrama av Valeria Bruni Tedeschi, Frankrike, 2013

43-åriga Louise (Bruni Tedeschi själv), bördig från en högborgerlig norditaliensk familj med sinande kassa, är ganska nöjd med sitt singelliv i Paris. Men så träffar hon den betydligt yngre Nathan, de inleder ett förhållande och snart öppnar hon sitt hjärta och sin blossande medelålderskris för honom. Detta samtidigt som familjens ekonomiska bekymmer förvärras, medan Louises dödssjuke bror till varje pris vill hålla fast vid det förflutna.
-Från årets programhäfte

Det är svårt att sätta fingret på vad den här filmen vill säga, egentligen. Visst, hon närmar sig klimakteriet, och visst, hon blir smickrad när hon uppvaktas av en man hälften så gammal. Men personligen ställer jag lite högre krav än så för att investera i fiktiva karaktärers kärleksliv. Bl a vill jag känna något, för eller emot, de involverade. Men Bruni-Tedeschi får tyvärr bara fram ett ….meh.

2 radband av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Näckbiografi av Michael Winterbottom, Storbritannien, USA, 2013

Den brittiske regissören Michael Winterbottom, som tog emot filmfestivalens Honorary Dragon Award 2012, har gjort en pendang till sin kanske mest populära film: 24 Hour Party People (2002). Precis som då handlar det om en man som bryter konventioner och skapar ett imperium; då Tony Wilson som grundade skivbolaget Factory Records, nu Paul Raymond, en brittisk affärsman som gjorde sig en förmögenhet på erotiska shower i 1960-talets “swinging London”. Och precis som då spelar den oefterhärmlige Steve Coogan huvudrollen.
-Från årets programhäfte

Winterbottom har ett enastående handlag. Varje scen är relevant, varje klipp motiverat, varje biroll tolkad klanderfritt. Det varvas smart humor med subtil dramatik, och Coogan är lysande i huvudrollen. Ska man klanka ner på något, så är det eventuellt avsaknaden av rejäl misär och eventuellt det där lilla extra. Icke desto mindre är The Look of love 101 mycket underhållande minuter, och Anna Friel är lika sprittande bra som nånsin i Pushing Daisies.

5 linor av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb