Filmfestivalen 2014

Våldspredikan av Yeon Sang-ho, Sydkorea, 2013

Efter den geniala animationen King of Pigs (GIFF 2013) är Yeon Sang-ho tillbaka med en om möjligt ännu mörkare betraktelse över mänskligheten. En liten koreansk by hotas av översvämning på grund av ett förestående dammbygge. Medborgarna sätter all sin tillit till den vältalige pastorn och hans kyrka. Men han visar sig vara en svindlare som försöker roffa åt sig församlingens pengar, med planen att dra när han tömt deras plånböcker. Han får en värdig motståndare i Min-chul, en osympatisk man som tänder han till när han riskerar att förlora sin familj. Och när Min-chuls dotter mer eller mindre kidnappas av sekten blir det ordentlig strid.
-Från årets programhäfte

Yeon Sang-ho ger konceptet cartoon violence en helt ny dimension. Även om våldet skildras i oförlåtande realism, är det de minst sagt förhatliga människorna som får en att känna obehag. I en värld av svart och grå moral, där, i brist på bättre ord, protagonisten är en alkoholiserad, hustru- och dottermisshandlande skithög med en vokabulär som skulle få Tarantino att rodna är det långt mellan glädjeämnena. Lite väl mycket misär, rentav, men ingen går väl på animerad film för att skratta och le?

4 flaskor mineralvatten av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Pastellsökande av Terry Gilliam, USA, 2013

Den nu 72-årige Monty Python-mannen Terry Gilliam (De 12 apornas armé) visar inga tecken på att lugna ner sig. The Zero Theorem är en förbryllande och imponerande ambitiös framtidsdystopi som fortsätter där hans mästerverk Brazil slutade. En skallig Christoph Waltz spelar datorsnillet Qohen Leth som jobbar för det alltomslukande storföretaget ManCom i en supermedierad och pastellfärgad framtid. Qohen är en märklig typ som kallar sig själv för “vi” och funderar på meningen med livet – och hoppas att han ska få ett telefonsamtal som förklarar allt.
-Från årets programhäfte

Detta är oerhört Gilliamskt! På gott och ont kan tyckas, i alla fall i början. Men snart nog kommar man in i den visuella, vibrerande värld Terry målar upp ihop med scenografer, manusförfattare och skådespelare, och då känns allt helt som det ska.
Det är mer Dr Parnassus än Tideland, mer Brazil än 12 monkeys och här finns tydliga influenser från Gondry, Jeunet och Carax.
Karaktärerna är skruvade på ett underbart absurt sätt, och Melanie Thierry gestaltar sin cyber-call-girl utsökt. Qohens sökande efter ett svar som kanske aldrig kommer inspirerar, och som åskådare manas man subtilt att söka själv. Extrapoäng för Tilda Swintons insats.

5 förbudsskyltar av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Rymdoperavision av Frank Pavich, Frankrike, USA, 2013

Det är 1970-tal och Alejandro Jodorowsky är fast besluten att göra en film världen tidigare aldrig skådat. Han ska filmatisera Frank Herberts science fiction-klassiker “Dune” och värvar bland andra seriekonstnären Moebius och manusförfattaren Dan O’Bannon (Alien). Jodorowsky visar sig vara en fantastisk historieberättare, och fram rullar en makalös historia med surrealistiska anekdoter om bland andra Salvador Dali och Orson Welles, som tackade ja till att medverka på villkoret att en utvald gourmetkock skulle laga alla hans måltider under inspelningen.
-Från årets programhäfte

Jodorowsky är galen, passionerad, egocentrisk, medryckande, idealistisk, inskränkt och alla tänkbara adjektiv på ytterlighetsspektrat. Hans vision om att i mitten av 70-talet (alltså innan Star Wars, Alien och David Lynchs Dune) filmatisera, eller som han själv uttrycker det, våldta (fast med kärlek?) Frank Herberts roman blir ett ambitiöst opus med digniteter som Giger, Dali, Jagger, Pink Floyd och Welles inblandade. Men Hollywood håller inne med pengarna, för att Jodorowsky är som han är.
Hans och hans team av spirituella krigares design och storyboard ger ändå avtryck i det science fiction-arv vi ser än idag. Fascinerande, minst sagt.

4 krm melange av 6

Bechdeltest: Fail miserably

GIFF IMDb

Ackordslinga av Joel & Ethan Coen, USA 2013

Greenwich Village vintern 1961. Före Bob Dylan. Llewyn (Oscar Isaac) är en begåvad folksångare som strövar omkring i New Yorks bohemkvarter i förhoppning om att slå igenom. Ibland får han gig på The Gaslight. En av hans älskare (Carey Mulligan) har dåliga nyheter och pengarna i fickan är slut. Llewyn sover på den ena soffan efter den andra. Det enda han egentligen har är en gitarr och sitt hopp. Llewyn inser att han måste lämna stan för att komma vidare.
-Från årets programhäfte
Klanderfritt skådespeleri, utsökt sinne för detaljer och, naturligtvis, fantastisk musik utmärker denna senaste bröderna Coen-film. Det är tyvärr ingen ny Fargo eller Big Lebowski, och även om historien aldrig är tråkig eller icke-engagerande, så saknas de stora konflikterna och den becksvarta humorn man förväntar sig av Joel & Ethan. Man kan fråga sig: “Where’s its scrotum?”. John Goodman dominerar de få scener han är med. En behaglig resa som bildligt och bokstavligt kommer tillbaka till gå.

4 soffor av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb