Filmfestivalen 2014

Stridszonsrelationsdrama av Erik Poppe, Norge, 2013

Den forne pressfotografen Poppe har själv varit med och skrivit manus till historien om Rebecca, en av världens främsta krigsfotografer, som slits mellan kallet att skildra krigets verklighet, och kärleken till make (Nikolaj Coster-Waldau) och två döttrar hemma på Irland.

-Från årets programhäfte

Binoche är som vanligt riktigt bra. Konflikten mellan att å ena sidan brinna för sitt jobb, att få ut bilderna som belyser orättvisor och vansinne som förekommer i stridszonerna hon täcker, och å andra sidan att inte riskera sitt liv och därmed svika sin man och sina barn är högst påtaglig, och skildras med stort patos. Adrianna Cramer Curtis, som spelar yngsta dottern är ett fynd, och för mig som livslångt U2-fan är det kul att se Larry Mullen Jr i en biroll.
Att hon tar aktiv del i konflikten (tex genom att varna byborna att en bomb snart kommer brisera i självmordsattacken hon dokumenterar) känns oprofessionellt, men accentuerar samtidigt hennes fasta övertygelse att kämpa mot våld och orättvisor.

4 krabbor av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Dykardrama av Erik Skjoldbjærg, Norge, 2013

Under den norska oljeindustrins framväxt i början av 1980-talet, samarbetar norska staten med ett amerikanskt bolag för att undersöka hur man ska få upp oljan som ligger gömd på 500 meters djup. Djupdykningsveteranen Petter (Aksel Hennie) och hans bror Knut (André Eriksen) är med i programmet som ska avgöra om det är genomförbart. När ett testdyk slutar i katastrof upptäcker Petter att ingen vill ta på sig ansvaret för det inträffade. På egen hand inleder han en eftersökning som blottar det smutsiga maktspelet bakom kulisserna.
-Från årets programhäfte

Det blir, framför allt i scenerna i tryckkammare och/eller havsdjupet, en oerhört tryckt (pun intended) stämning, som delvis följer med i land. Konspirationer, utpressning och ohemula mängder pengar ingår i denna skickligt uppbyggda psykologiska thriller. En fundering jag, som rekreationsdykare, dock har är att karaktärerna, uppenbarligen några av världens skickligaste och mest erfarna dykare, ofta använder ‘tummen upp’ för att teckna OK, vilket man förstås aldrig gör nuförtiden. Ring med tumme och pekfinger betyder OK, tummen upp betyder ‘låt oss gå upp mot ytan’. Men det var kanske annorlunda för 30-35 år sen.

4 bar av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Medicinmelodram av Jean-Marc Vallée, USA, 2013

Dallas, Texas 1985 och Ron Woodroof – rodeofrälst vildhjärna och notorisk kvinnokarl – får diagnosen aids och 30 dagar att leva. Men istället för att lägga sig ned och dö inleder han en heroisk kamp för sitt liv, och hamnar snart på kollisionskurs med läkare och myndigheter. Ron börjar deala illegala bromsmediciner som är överlägsna allt sjukvården kan erbjuda och snart är homofoben i cowboyhatt alla HIV-smittade homosexuellas enda hopp. En till svältgränsen nedbantad Matthew McConaughey imponerar stort i huvudrollen och måste ligga väldigt bra till för en Oscar. Så även Jared Leto som transvestiten Rayon, vars charm till och med lyckas dyrka upp den hårdhudade Rons hjärta.
-Från årets programhäfte

Både McConaughey och Leto har kört nån hård 2:5/LCLF-diet för sina roller, vilket ger trovärdighet i deras gestaltningar av aidssjuka under 80-talet. Välpresenterat och bra uppbyggt; Vallée håller intresset på tillräcklig nivå filmen igenom. McC:s sakta förändring från okunnig homofob till en helt tolrerant medmänniska skildras också på ett trovärdigt sätt, utan pekpinnar.
Det saknas toppar och Vallées vanliga fingertoppskänsla för bildspråk och musik, men på det hela en underhållande film.

4 fördomar av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Taldrama av Asghar Farhadi, Frankrike, Italien, 2013

Asghar Farhadi följer upp About Elly (GIFF 2010) och Oscarvinnaren Nader och Simin – en separation med ännu ett intelligent, nyanserat och välspelat familjedrama. Ahmad reser från Iran till Frankrike för att på pappret slutföra den skilsmässa som länge varit en realitet. Men hans ankomst till Parisförorten, där Marie bor med sin nya kille och sin tonårsdotter från ett tidigare förhållande, sätter igång svårhanterliga känslor hos alla inblandade. Det förflutna är inte bara ett mästarprov i mångfacetterat filmskapande, det är dessutom en fängslande deckargåta, där Ahmad efter hand blottlägger de dramatiska händelser som ägt rum i hans frånvaro.

-Från årets programhäfte

Med små, men inte helt enkla, medel läggs den dramatiska berättelsen fram. Egentligen har allt väsentligt redan hänt, det vi ser i filmen är ickehändelser, men via samtal och avslöjanden, insinuationer och skuldspel får man del av hur en familj (i ordets moderna benämning, med exfruar, bonusbarn och nya pojkvänner) i förfall har haft för demoner att tackla de senaste åren. Suveränt skådespeleri, klipskt manus och en allmänt väluppbyggd stämning.

5 e-brev av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Perverspekoral av James Franco, USA 2013

Efter Faulknerfilmatiseringen As I Lay Dying återvänder James Franco passande nog till registolen med en rå filmatisering av Faulkner-adepten Cormac McCarthys roman Child of God. Det är kallt och skitigt på landsbygden i Tennessee i början på 60-talet. Men ingen är kallare och skitigare än Lester Ballard, som vräks från sin bondgård och flyttar ut till en hydda i skogen med sitt gevär i krampaktigt grepp. Scott Haze väcker både äckel och sympati genom sitt fascinerande porträtt av en man som grimaserar och kliar sig, och som utstött från samhället till slut blir både mördare och nekrofil.

Så mycket skitigare, vidrigare och djupt stört än så här blir det knappast. Man blir, vilket förstås även är avsikten, äcklad av huvudkaraktären Lester. Samtidigt är han svårt sjuk och djupt tragisk och man känner motvilligt medlidande med honom när han sjunker allt djupare ner i det moraliska träsket. Att säga att han hamnat på samhällets skuggsida är inte helt riktigt; finns det skuggor finns det även ljus, och det saknas fullständigt i Francos senaste regialster. En otäck film som lämnar ingen oberörd.

4 gosedjur av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Revoltrelation av Biyi Bandele, Nigeria, Storbritannien, 2013

Olanna (Thandie Newton) och hennes tvillingsyster Kainene kommer från en förmögen familj. Olanna undervisar på ett universitet i norra Nigeria medan Kianene har gett sig på en karrär i affärsvärlden i landets sydöstra delar. Deras känslomässiga konflikter och begynnande ekonomiska bekymmer utspelar sig mot en bakgrund av politiskt kaos när den unga nationen trasas sönder i en serie militärkupper och etniska motsättningar, med kulmen i det brutala, tre år långa Biafrakriget (1967-70), då den oljerika sydöstra regionen försökte bryta sig loss från resten av Nigeria.
-Från årets programhäfte

Det kan bli oerhört kraftfullt att presentera personliga relationsdramer mot en bakgrund av an större omvälvande konflikt, och det kan bli tankeväckande mood whiplash om man låter de olika stilgreppen spela passningsspel mot varandra. I Half of a yellow sun berör man inbördeskriget i Nigeria lite apropå, och det bidrar inte till dramat, snarare distraherar. Och dramat i sig involverar mest platta och motivationslösa karaktärer. Snyggt är det, och viss inblick i livet som överklassnigerier under revolten får man, men inte mycket mer.

3 tafatta kockar av 6

Bechdeltest: Pass

GIFF IMDb

Käbbelromcom av Roger Michell, Storbritannien, 2013

Ytterligare en film som på ett lite välvilligt charmigt sätt ska visa upp “äldre” kärlek? Inte alls! I Le Week-End låter regissören Roger Michell (Notting Hill, Changing Lanes) oss göra bekantskap med Meg och Nick, som återvänder till bröllopsresans Paris på sin trettionde bröllopsdag. Jim Broadbent och Lindsay Duncan är fullkomligt oemotståndliga som det cyniska, desillusionerade, smågalna, hatiska, men också livsglada och kärleksfulla paret som ratar “beiga” hotell och opersonliga restauranger i samma takt som de smiter från notor och gräver i varandras värsta gömmor.
-Från årets programhäfte

Ett äldre, gift par som tjafsar och gnabbas, men som man ändå inser älskar varandra. Det känns som om man sett det många gånger förr, och detta är varken bättre eller sämre. Bra tal av Broadbent mot slutet.

3 hänglås av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Nedåtspiral av Jon S Baird, Storbritannien, 2013

Sex, droger och polisbrickor är den intensiva melodin i denna filmatisering av Irvine Welshs komiska roman om en degenererad snut som bryr sig mindre om att beivra brott än om att knarka, knulla och bli befordrad av chefen. Med sitt snabba tempo, oväntade bildlösningar och skotska dialekt påminner Filth om Danny Boyles klassiska filmatisering av “Trainspotting”, en annan roman av Irvine Welsh. Men Jon S. Baird blåser verkligen nytt liv i den genre som uppstått i Trainspottings efterföljd. Inte minst med hjälp av James McCoy, som är en njutning att se i rollen som den omoraliska polisen som flyr sina äktenskapliga problem genom en sociopatisk alfahanemask. Filth är en våldsamt underhållande tripp i den del av den skotska undre världen som kallas poliskåren.
-Från årets programhäfte

Att det är en Irvine Welsh-filmatisering råder det inget tvivel om. Våld och knark och snabba puckar. Att huvudpersonen är en skitstövel framgår snart nog, men det dröjer ett tag innan man börjar pussla ihop varför. En del scener är bättre än andra, och efter en något trevande inledning får Baird ihop berättelsen, mycket tack vare McAvoy.

4 djur av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Pastellsökande av Terry Gilliam, USA, 2013

Den nu 72-årige Monty Python-mannen Terry Gilliam (De 12 apornas armé) visar inga tecken på att lugna ner sig. The Zero Theorem är en förbryllande och imponerande ambitiös framtidsdystopi som fortsätter där hans mästerverk Brazil slutade. En skallig Christoph Waltz spelar datorsnillet Qohen Leth som jobbar för det alltomslukande storföretaget ManCom i en supermedierad och pastellfärgad framtid. Qohen är en märklig typ som kallar sig själv för “vi” och funderar på meningen med livet – och hoppas att han ska få ett telefonsamtal som förklarar allt.
-Från årets programhäfte

Detta är oerhört Gilliamskt! På gott och ont kan tyckas, i alla fall i början. Men snart nog kommar man in i den visuella, vibrerande värld Terry målar upp ihop med scenografer, manusförfattare och skådespelare, och då känns allt helt som det ska.
Det är mer Dr Parnassus än Tideland, mer Brazil än 12 monkeys och här finns tydliga influenser från Gondry, Jeunet och Carax.
Karaktärerna är skruvade på ett underbart absurt sätt, och Melanie Thierry gestaltar sin cyber-call-girl utsökt. Qohens sökande efter ett svar som kanske aldrig kommer inspirerar, och som åskådare manas man subtilt att söka själv. Extrapoäng för Tilda Swintons insats.

5 förbudsskyltar av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb

Ackordslinga av Joel & Ethan Coen, USA 2013

Greenwich Village vintern 1961. Före Bob Dylan. Llewyn (Oscar Isaac) är en begåvad folksångare som strövar omkring i New Yorks bohemkvarter i förhoppning om att slå igenom. Ibland får han gig på The Gaslight. En av hans älskare (Carey Mulligan) har dåliga nyheter och pengarna i fickan är slut. Llewyn sover på den ena soffan efter den andra. Det enda han egentligen har är en gitarr och sitt hopp. Llewyn inser att han måste lämna stan för att komma vidare.
-Från årets programhäfte
Klanderfritt skådespeleri, utsökt sinne för detaljer och, naturligtvis, fantastisk musik utmärker denna senaste bröderna Coen-film. Det är tyvärr ingen ny Fargo eller Big Lebowski, och även om historien aldrig är tråkig eller icke-engagerande, så saknas de stora konflikterna och den becksvarta humorn man förväntar sig av Joel & Ethan. Man kan fråga sig: “Where’s its scrotum?”. John Goodman dominerar de få scener han är med. En behaglig resa som bildligt och bokstavligt kommer tillbaka till gå.

4 soffor av 6

Bechdeltest: Fail

GIFF IMDb